Min förlossning

Nu har jag valt att vara helt öppen om min förlossning. Vart en aningens långt eftersom jag skriver om tiden efter också. Men det är ju upp till var och en om man vill läsa eller inte ;)

 

 

Från att inte ha känt att något var på gång så vaknade jag natten till tisdagen 20/8 av att jag hade lite värkar. De var inte täta, inte speciellt långvariga eller regelbundna så jag tog alvedon och somnade om.

 

Natten till onsdagen hände samma sak, fast denna gång var dom längre och nästan regelbundna så jag kunde klocka dom. Satt nog uppe i två timmar och försökte tänka på annat genom att äta lite. Men efter ett tag avtog värkarna så jag gick och la mig.

 

När jag vaknade onsdagen 21/8 BF+9 hade jag skitont i ryggen. Alla värkar jag hade haft under natten kändes i ryggen och jag var alldeles mör i kroppen. Hade väldigt oregelbunda värkar hela dagen så jag låg mest hela tiden. Skrev ett sms till Sandra och fråga vad det var jag kände. Var det förvärkar? För inte fan kan jag ha såhär ont i flera dagar tänkte jag. Hon trodde det var förvärkar så då vart jag lite glad och fick lite förhoppningar om att snart får jag träffa vår bebis!

Mamma kom förbi en sväng och fick då se när jag fick en värk. Hon berättade nu i efterhand att hon hade tänkt för sig själv "Nu är det inte långt borta". Nicklas kommer hem från jobbet och åker sen och fiskar, men jag förbjöd honom att åka iväg långt om det nu skulle vara så att det var på gång.

Kl 20 kommer Ann-Sofie förbi och ska hämta ett fiskespö i bilen, så jag går ner och när vi står och pratar får jag även en värk. Efter det så fortsatte värkarna komma mer och mer regelbundet. Vid 21-21:30 kommer Nicklas hem och då ligger jag och klocka värkarna. Jag försöker sova men det är omöjligt.

 

Vid kl 00:00 ringer jag in till förlossningen och frågar vad jag ska göra. När jag låg ner kom värkarna med lite mer mellanrum men höll i sig ca 1 min. Men när jag stod upp kom värkarna oftare men höll då bara i sig ca 40sek. Eftersom jag bara hade tagit en alvedon så tyckte hon att jag skulle ta en till och vara hemma ett tag till. Så jag tog en alvedon och hoppade in i duchen och satt där i en 40 min. Tyckte mest det bara var jobbigt. Sen gick jag till sägen igen och låg och vred och vände på mig.

 

Kl 02:00 ringer jag in till förossningen igen och säger att nu kommer jag! Nicklas hoppar in i duschen och jag packar det sista, mobilladdare och sånt. Kommer in på förlossningen 02:40 och träffar min Barnmorska Matilda Alton. Vi gå in till ett rum för kontroll. Säger att jag vill inte bli hemskickad, att jag dör om detta bara är förvärkar varpå hon säger "När ni sen åker hem härifrån....så kommer ni vara tre!" Åh vilken lättnad! Jag är öppen 5cm och tappen är helt utplånad. Så vi går till en förlossningssal.

 

03:00 Hoppar jag i badet för Matilda tyckte det. Jag har egentligen ingen lust för jag är ingen badmänniska, men jag lyssnar på henne då hon säger att det lindrar. Där inne får jag lustgas som jag inte tycker hjälper någonting. Nicklas testar han med men han känner inte heller något. Nicklas hjälper mig med lustgasen vid varje värk. Han trycker upp den i mitt ansikte och håller fast den där tills jag säger stopp. Detta gör han under hela förlossningen vilket jag tycker är jätteskönt så jag slipper tänka på det. Så jag bara blundar och är helt inne i mig själv vid varje värk.

Matilda kommer in och frågar hur jag mår och som vanligt när jag tar varma bad så känner jag mig yr efter ett tag, som vid blodtrycksfall. Så hon hämtar nyponsoppa och sockerdricka till mig. Nicklas får en kaffe. Jag säger att lustgasen är värdelös så hon höjer den. Hon frågar även om Nicklas har prövat vilket han svara ja på, men att han också tyckte att det inte kändes något. Då säger hon att han inte andas tillräckligt stora andetag, så han testar igen. Men näe, det kändes ingenting då heller. Tycker lustgasen bara är ett påhitt för att fokusera på något annat :P

 

 

04:00 hoppar jag upp ur badet och hon gör en till kontroll. Känner att det är 8cm öppen och fortsätter känna under en värk och efter den är jag öppen 9 cm. Så mitt vatten gick när jag satt i badet. Lite tråkigt, hade velat uppleva det. Jag tror vid det här laget att min rygg ska gå av. Så vi pratar om smärtlindning. Hon föreslår kvaddlar som jag även tar, jag litar på henne fullt ut. Så det kommer in en till sköterna och dom sprutar in det ryggen där jag har ont och de ska ge en kortvarig smärtlindring. Det hjälper även att ta bort toppen på värkarna, men inte krystvärkarna. Det hjälpte säkert men det är inget jag tänker på att "åh vad skönt det är i ryggen nu". Ställer mig vid ett ståbord ett tag.

 

05:30 Jag kämpar på med värkarna men Theos huvud har inte riktigt snurrat sig ner så han ligger rätt/rakt. Lägger mig på sidan.

 

05:50 En undersköterska kommer in, Linda Östling, och ska hjälpa till under förlossningen. Nu är huvudet rätt, krystvärkarna börjar och jag får äntligen ta i!! Nu ligger jag på rygg igen eller jag intar en sitt/liggande ställning som jag tyckte funkade mycket bra för mig så jag kunde ta i med armarna. När Theos huvud börjar komma ut så börjar jag spricka så dom beslutar att klippa mig för att minska bristning. Detta är inget jag vet av eftersom jag blundar under hela förlossningen. Och det är inte så att dom frågar mig om det är okej, dom gör ju det dom ser måste göras. Jag känner inte heller att jag spricker eller att dom klipper men enligt Nicklas så skriker jag till när klippet görs. Jag är som sagt inte medveten om vad som sker och tror nog bara att det är krystvärkarna som gör ont. Men klippet hjälper inte utan jag fortsätter spricka. Spricker vidare på min första spricka och även på klippet dom gjorde. En av dom håller varma handdukar på mina sprickor och vid ett tillfälle släpper hon det och då säger jag att "Nej nej, nu gjorde ni något så nu känns det inte bra länge. Ni tryckte på där nere. Tryck igen!" Vilket dom självklart gör. Nu i efterhand förstår jag ju att det är sprickorna som gör ont och att det varma handdukarna lindrar den smärtan.

 

06:11 Kommer Theo ut. Det första jag ser är pungen. Den stora röda pungen! :') "Det är en pung! Nicklas! En pung! Det är en pojke!!" Säger jag om och om igen med tårar i ögonen och tittar på Nicklas. Där sitter han också med tårar i ögonen varpå jag blir ännu mer rörd. De är dom första tårarna jag ser från Nicklas efter 4 år tillsammans. Theo kommer upp i min famn och jag är så lycklig! All smärta är som borta och jag tänker att detta ska jag göra igen! Wow vilken upplevelse!!

 

06:34 Kommer det en läkare för att titta på mina bristningar och när dom berättar att jag måste åka ner på operation så förstår jag att allt är nog inte så okej som jag trott. Jag frågar om jag har spruckit hela vägen men dom svarar att dom inte riktigt vet hur mycket det är. Får nu inte äta något vilket är skitjobbigt eftersom jag är ashungrig!

 

06:40 Moderkakan kommer ut och nyfiken som jag är vill jag se den. Så Matilda håller upp den, visar och berättar lite om den. 

 

08:00 Rullar dom ner mig till operation och jag tycker verkligen alla där inne är jättebra! Förklarar allt dom gör. Jag får lugnande och bedövning som bedövar mig från naveln och ner. Får en helhärlig gubbe som håller koll på mig i och med bedövningen. Han och jag surrar under hela operationen. När operationen är klar kommer en av dom som sydde mig (dom var två, en specialist och en assistent) och förklarar vad som hänt. Jag har då alltså fått en sfinkterruptur grad 3 vilket betyder att jag har spruckit hela vägen till ändtarmen. Så ringmuskeln är också ihopsydd. Där klippet gjordes har jag spruckit vidare och jag har en djup spricka in i slidan. Frågar hur många stygn det är, men hon har ingen aning.

 

10:00 Är operationen klar och jag får komma upp till Nicklas och Theo igen. Börjar grina när jag kommer in och dom ligger i en säng och myser. Mina älsklingar. Min familj! Eftersom jag är helt bedövad så blir jag sängliggandes i flera timmar. Nicklas tar han om allt! Får nu in grattis-fika.

 

 

 

11:08 Kommer en barnläkare in. Eftersom jag är sängliggandes så är jag så arg nu i efterhand att han bara tog Theo, stod med ryggen mot mig och berättade inte alls vad han gjorde. Nicklas stod ju bredvid, men jag tycker ändå att han kunde berätta för mig också!! Allt såg iallafall bra ut förutom dom små knopparna Theo föddes med vid varje öra, men dom visste vi ju om. Så vi ska få en remiss och sen ta bort framöver.

 

Ligger kvar i förlossningsrummet i väntan på att få plats på BB. Nicklas åker hem och sover lite då han har så svårt för att slappna av på sjukhus och Theo sov bara så det var lugnt för mig.

 

Kvällen kommer och jag vill hoppa in i duschen. Ser då för första gången hur jag ser ut där nere. Jag behöver inte böja mig ner speciellt lång för att se. Jag är såååå svullen. Jag blir helt chockad och får inte fram ett ord. Bara stirrar, klär på mig och går sen och lägger mig igen. Jag blir iallafall kvar över natten eftersom jag har kateter. Natten går bra för Theo bara sover och sover. Jag däremot ligger och vrider och vänder mig.

 

Morgonen kommer och dom tar bort katetern men jag får inte åka hem förns jag har kissat. Hon som sydde mig kommer för att se hur jag mår. Förklarar igen för mig vad som har hänt och jag har lite svårt att förstå hur mycket jag faktiskt har spruckit. Eller min tanke är mer, hur kan man vilja föda igen om man spricker såhär mycket? För det gör väll alla! Eller!? Så jag frågar, men nej. Det var inte vanligt att spricka så pass mycket..

Jag dricker en massa, kissar och vid 12 så får jag äntligen åka hem.

 

Jag kan knappt gå, kan inte sitta normalt, kan knappt resa mig upp ur sängen och kan inte bära Theo för jag har fullt sjå med mig själv. Jag bryter ihop och grinar lite hela tiden när jag är hemma. I två veckors tid grinar jag varje dag. Smärtan är hemsk! Gå på toa är något jag är rädd för. Kissa går bra, men stygnet på ringmuskeln gör att bajsa tar en evighet. Det gör så ont och jag vill inte ta i, får verkligen panik. Efter en vecka så tycker jag att svullnaden har lagt sig bra mycket och det börjar kännas bättre, men helt plötsligt gör det ont igen. Så jag tar mig en spegel och tittar och då har några stygn gått upp precis intill ändtarmen vilket gör att jag har ett öppet sår. Jag ringde och frågade om det, men det är inget dom gör något åt, det får läka och ta den tid det tar. Det såret går upp och börjar blöda varje gång jag bajsar och bajsa måste jag göra. Så det känns som om det såret aldrig kommer läka.

 

Får nu ofta höra att jag ser pigg ut, att jag går bra, att det ser ut som om jag mår bättre osv. Ja, visst jag mår kanske lite bättre men jag är en jävel på att bita ihop bland andra människor. Vill inte visa hur ont jag har. Sen när jag kommer hem kommer tårarna och jag är helt slut efter att ha varit uppe på benen några timmar. Så jag blir och är fortfarande sängliggandes för det mesta för att orka med dagarna.

 

Men Theo är det bästa som hänt mig! Förlossningen är också något som jag upplevde som väldigt häftigt!! Eftersom jag under tiden inte visste att jag sprack så känns det skönt att mitt minne av förlossningen är något bra och inte något plågsamt. Jag är väldigt nöjd med Matilda och Linda som tog hand om mig under hela förlossningen. Jag tyckte även om läkaren som sydde mig och alla andra i operationssalen. Tycker allt har varit bra och skulle väldigt gärna vilja föda vaginalt igen. Men allt det här gör nog att jag kommer välja snitt vid nästa barn, denna smärta vill jag inte utsätta mig för igen. Om det ändå vore så väl att dom kunde lova mig till 100% att jag inte skulle spricka såhär mycket igen, då hade jag lätt gjort om det! 

Åh hua vad jag tycker du är stark!! Kan aldrig tänka mig smärtan efter :( förhoppningsvis kommer du bli återställd fortare än du tror! Finaste lilla Theo, de har ni gjort bra. Och ta hand om er å va ärlig med människor omkring dig om hur du mår. Våga be om hjälp! Gråt ut å va stolt över dig själv ♥

Fy gumman jag vet hur du har det! Vad roligt att du skrev så mycket. Förstår dock inte hur vi kan ha blivit så olika behandlad trots exakt samma skada :/ Men jag är glad för din skull att du fick så bra hjälp och förklaringar av personalen :)

Det är så roligt att läsa om andras förlossningar!! Hur smärtsamt det än kan vara så är det nog lika underbart och fantastiskt och inget skår känsaln av att se sitt barn för första gången..Hoppas du får må bättre snarast!! Och en sak som jag tycker är lite extra roligt är att din barnmorska Matilda har en son som heter Theo ;) ta hand om dig!! Kram!!

Åh får tårar i ögonen nu när jag läser! Så fint skrivet Matilda. Det är en så sjukt häftig upplevelse som inte går att sätta ord på.
Ni är så fina tillsammans alla tre :)
Hoppas du får bli helt Återställd snart. Var kul att träffa er i torsdags!

Kram

vilken fin berättelse om eran fina sons födelse. Lider med dig och hoppas innerligt att du ni för varje dag do går känns bättre. stor kram ♡