Igår tjatade jag med mig Nicklas till Sidsjön för att springa igen. Den här gången hade han fått för sig att springa med mig, i min takt. Det ökade min press så jag kände mig tvungen att springa snabbare så det skulle ge honom något. Inte nog med att jag försökte mer, i varje backe så sa Nicklas också "Tempo ökning i den här backen!" eller "Nu ökar vi farten två stolpar fram!"

Har jag någonsin varit så trött? Fyyyy! Stannade kanske 3-4 gånger, men hann bara gå ca 7steg, sen börjar Nicklas jogga igen. Så det var ju bara att hänga på. Men det var så fruktansvärt jobbigt. Trode jag skulle spy upp middagen när jag kom fram. Ja, för inte nog med att det var superjobbigt att hinna med så hade jag mjälthugg och svårt att andas också. Fick aldrig till andningen när jag sprang, vilket gjorde mig asless.

Nåja! Jag sprang iallafall som aldrig förr och jag var så glad att ha Nicklas vid min sida. För vad härligt det är när man har någon som peppar en när man trode att man redan hade tagit ut all ork i förra steget.